Union Jack vajade knappast särskilt stolt efter en sjätteplats av åtta möjliga i EM 1980. England var på dekis. Inte minst med tanke på att det var deras första slutspel sedan VM 1970. Eländet skulle dock fortsätta, men med en avslutande höjdpunkt i hemma-EM 1996.

När Frankrike – eller snarare Michel Platini – defilerade sig igenom EM 1984, så var England ännu en gång utanför slutspelet. Visserligen var det på den tiden nästan svårare att ta sig till EM-slutspel än VM. Endast åtta platser. Men bland de åtta främsta borde väl denna stolta fotbollsnation befinna sig?

Fiaskon 1988 och 1992

Och 1988 befann sig Three Lions bland de åtta, men ack vilket antiklimax som väntade. Den 12 juni förlorade man mot lillebror Irland med 0-1. Det spelade ingen roll att Bryan Robson ledde laget, Peter Shilton vaktade målet och att Chris Waddle samt John Barnes sprang på kanterna med möjligheten att finna en viss Gary Lineker i straffområdet. Storstjärnor som krympte i den engelska tröjan, medan irländarna växte till giganter. Och inte blev det bättre av två förluster med 1-3 mot Holland respektive Sovjetunionen. Ridå och en neslig färd hemåt.

I EM i Sverige 1992 är man tillsammans med Frankrike favoriter till gruppsegern. Särskilt eftersom Sverige kvalificerat sig dit i egenskap av hemmanation och vars trupp inte såg särskilt vass ut. Danmark skulle inte ens varit där, om det inte vore för att Jugoslavien utgått på grund av oroligheterna på Balkan.

Efter 0-0 på Malmö stadion i den första matchen tittade orosrynkorna fram än en gång. Ja, eller de slaktades väl i hemmapressen… Samma resultat mot Frankrike kändes mer okej och engelsmännen hade allt under kontroll inför den avslutande matchen mot Sverige. Det såg ju ut som om både Frankrike och England skulle ta sig vidare. Kanske inte så vackert, men ändå programenligt.

David Platt gav England ledningen redan i den fjärde matchminuten. Men så händer något i andra halvlek… Den svenske mittbacken Janne Eriksson nickar in 1-1 och i den 82:a minuten avgör Tomas Brolin till Sveriges fördel med ett makalöst vackert mål. Ridå. Igen. Dessutom hamnar man sist i gruppen, eftersom Danmark besegrar Frankrike.

Nytt hopp 1996

Till EM 1996 fanns ingen marginal för katastrofer, då det spelades i England. Förra gången en liknande turnering spelades på engelsk mark var ju VM 1966 och då vann man ju. Förbundskapten Terry Venables förfogade över en bra trupp där framförallt målspottaren Alan Shearer och eleganten Paul Gascoigne var i toppform. Efter en något trevande inledning med 1-1 mot starka Schweiz, så blev det en jubelföreställning mot Skottland. Siffrorna skrevs till 2-0 och Paul Gascoigne gjorde ett mål som gått till fotbollshistorien. Man avslutade med imponerande 4-1 mot självaste Holland och stod som gruppsegrare.

EM bestod numer av fyra grupper och 16 lag, vilket innebar att de fick börja med kvartsfinaler, där Spanien besegrades efter straffar. England var återigen i en stor semifinal och hela nationen briserade av stolthet och än mer uppskruvade förväntningar. I semifinalen väntade dessutom ärkerivalen Tyskland. I VM-finalen 1966 segrade engelsmännen medan tyskarna fick sin revansch i VM-kvartsfinalen 1970. Vem stod på tur nu?

Ja, det blev tyskarna som drog det längsta strået, men först efter straffar. Dessutom går matchen till historien tack vare en gråtande Paul Gascoigne som på grund av ett gult kort blev utesluten att delta i en eventuell final. Gazza som satte den avgörande straffen i kvartsfinalen mot Spanien och förvaltade även sin straff mot Tyskland. Efter de fem ordinarie straffarna (samtliga gick i mål) väntade så avgörandet. Straff mot straff. Tysklands Andreas Möller satte sin. Mittbacken och nuvarande förbundskaptenen Gareth Southgate kliver så fram och måste sätta sin straff. En hel nations hopp vilar på hans axlar. I en och samma spark. En press han inte klarade av. Ridå. Men hoppet om att vara en stormakt var åter väckt och engelsmännen lämnade turneringen med högburet huvud.