Englands EM-historia lämnar mycket att önska. Ofta höga krav och förväntningar, men för det mesta dåliga och ibland usla resultat. EM-Guide går i den första delen av två tillbaka till tiden 1960-1980.

Inledningsvis deltog inte England i kampen om att vara Europas bästa landslag som då kallades för Europacupen för landslag (1960 samt 1964).

Bobby Moore England

EM 1968 och ett misslyckat 70-tal

År 1968 bytte turneringen namn till Europeiska mästerskapen. Dessutom avgjordes kvalet genom gruppspel och inte utslagning. England och Italien deltog för första gången och seglade givetvis upp som favoriter. England var regerande världsmästare och Italien stod som värd för slutspelet.  Men inte var det någon febrig hetta av intresse som rådde på den tiden. VM var det centrala, inget annat.

Den engelska truppen innehöll dock en makalös samling storspelare. Nästan lite för bra för att vara sann. Och självförtroendet var givetvis på topp. Men det blev en rätt så försmädlig tredjeplats av fyra deltagande nationer i slutspelet och en första indikation på att ett dystert 1970-tal väntade bakom hörnet. Tredjeprismatchen vann England mot sovjet med 2-0 efter mål av Bobby Charlton och Geoff Hurst, men något direkt jubel syntes inte efter matchen. England hade ju kommit för att vinna. Inget annat. Och inte blev det bättre när man slogs ut ur VM 1970 av ärkerivalen Västtyskland.

Förhoppningarna inför var som vanligt stora och i kvartsfinalen ledde man mot Västtyskland med 2-0. Men så reducerar Franz Beckenbauer i den 68:e minuten. Förbundskaptenen Alf Ramsey väljer då att säkra hemåt och tar ut den store stjärnan Manchester Uniteds Bobby Charlton samt ersätter honom med Manchester Citys Colin Bell. Den senare en utmärkt lirare, men eftersom tyskarna sedan kvitterade och vann med 3-2 efter förlängning så blev Ramseys byte ödesdigert och Bell fick sig en släng av sleven. Även målvakten Peter Bonetti fick utstå en del kritik, då han spelade istället för legendaren Gordon Banks. Vändningen, värmen, höjden och alla problem inför turneringen, där bland annat lagkaptenen Bobby Moore felaktigt anklagades för stöld, satte sina spår och flera av spelarna tappade därefter formen vilket också skulle drabba deras insatser i ligan.

Därefter misslyckades Three Lions kvala till slutspel i EM 1972 samt 1976. Samtidigt som man missade VM-slutspelen 1974 0ch 1978.

Tillbaka i finrummet 1980

Först 1980 var det åter dags för ett stort mästerskap, nämligen EM-turneringen England ville glömma, skulle det visa sig.

Men det började ju så bra. I och med avsparken i kvalet på Idrottsparken i Köpenhamn den 20:e september 1978. Redan i den 23:e minuten hade Kevin Keegan gjort två mål. Danskarna ville inte ge sig och i den 28:e minuten stod det 2-2. Matchen skulle sluta 4-3 till England efter att den tunge centerforwarden Bob Latchford (Everton) – som precis nått den tidens drömgräns på 30 mål under en och samma ligasäsong – givit England ledningen med 3-2 och Liverpools högerback Phil Neal ökade på till 4-2 i den 85:e minuten. Visserligen reducerade Danmark minuten senare, men England fick med sig båda poängen (två poäng för seger på den tiden). Månaden därefter blev det oavgjort mot Irland på Landsdowne Road i Dublin. Latchford gjorde Englands mål. Därefter gick allt som på rull. England skulle inte släppa några fler poäng. Överlägsen etta med sju segrar, en oavgjord och noll förluster. En förkrossande målskillnad på 22-5 och en Kevin Keegan i högform med hela sju mål under kvalet. Därefter Bob Latchford på fyra mål, rutinerade mittbacken Dave Watson på tre, Trevor Francis och Tony Woodcock på två samt Peter Barnes och Glenn Hoddle på ett vardera.

Turneringen alla vill glömma

Tårgas, slagsmål, högerextremism och batonger är de synonymer som kommer upp när man tänker på EM 1980, särskilt utifrån ett engelskt perspektiv. Huruvida det är den mest våldsamma EM-turneringen kan visserligen diskuteras, då även Västtyskland 1988 och Holland/Belgien 2000 seglar upp på den listan. Däremot var det ett EM där engelsmännen hade det som tuffast med tanke på fansens beteende på och utanför läktarna. Det var också under en period då högerextrema krafter kanske var som allra starkast. Och även om det var första gången som åtta lag sammanstrålade i en turnering över ett par veckor, var det svårt att fylla läktarna på de olika arenorna i Italien. Spelet värmde knappast heller. Tillknäppt och defensivt.

Den 12 juni stod Belgien som motståndare i Turin. Ett anonymt belgiskt lag mot ett stjärnspäckat och i kvalet obesegrat England. Det kunde väl bara gå på ett sätt?

Greenwood valde unge Kenny Sansom på vänsterbacken. Rutinerade Dave Watson tog hand om mittförsvaret tillsammans med Phil Thompson. Även Trevor Brooking fanns med och skulle stå för kreativitet tillsammans med rumskompisen Kevin Keegan och i viss mån Ray Wilkins.

Våldet eskalerade före och under matchen. Trevor Brooking skriver i sin biografi om hur Ray Clemence stod så långt ifrån mål han kunde. Vid kanten av straffområdet. Men tårarna rann och ögonen sved eftersom italiensk polis hanterade huliganerna bakom mål med tårgas. Fler spelare drabbades och matchen fick stoppas under fem minuter.

Tillbaka på plan gör Ray Wilkins ett drömmål, där han lyfter bollen över belgarnas backlinje och sedan över målvakten Jean-Marie Pfaff redan i den 26:e minuten, vilket ändå tydde på att detta kunde bli Englands EM. Jan Ceulemans kvitterar dock redan i den 29:e minuten, vilket blir matchens slutresultat, men som även leder till nytt bråk på läktarna. Marginalerna mellan framgång och fiasko är oerhört små. Så också för England denna tårgasfyllda och våldsamma kväll i Turin. Tony Woodcock gjorde ett avgörande 2-1 mål som enligt honom själv såväl som gentlemannen Trevor Brooking blev felaktigt bortdömt. Belgien kände sig som segrare och Pfaff berättade senare för BBC Sport:

”They had Kevin Keegan, lots of top players, and everyone said before the game that England would win by four or five goals – but it ended 1-1”.

Kvar blev endast en fadd smak av misslyckande i spelet och skam på grund av huliganerna. Förändringar var att vänta i nästa match mot Italien.

Trevor Brooking petas

Ron Greenwood stod i mitten på plan under träningspasset. Det var dags att samla laget och avslöja laguppställningarna. Peter Shilton fick chansen i mål och unge Garry Birtles ersatte David Johnson på topp. Tanken var att Birtles skulle klicka med sin gamle lagkamrat Tony Woodcock från deras gemensamma tid i Nottingham. Mest förvånad av alla blev dock eleganten Trevor Brooking som också petades.

Anledningen var att unge vänsterbacken Kenny Sansom behövde extra skydd och Brooking hade ju en tendens att driva inåt plan, vilket ställde en del krav på ytterbacken bakom. Dessutom opererade Italiens vasse Franco Causio på den kanten. Istället valde Greenwood det lite mer stabila alternativet Ray Kennedy från Liverpool.

Kennedy gjorde bra ifrån sig och hade ett stolpskott, men det var Italiens Marco Tardelli som avgjorde med matchens enda mål. Ridå redan i andra matchen för England.

Trevor Brooking var tillbaka i laget mot Spanien och gjorde även matchens första mål. Tony Woodcook det andra i en 2-1 seger. Greenwood hade stuvat om rejält med två nya ytterbackar i form av Viv Anderson och Mick Mills. Dessutom var Clemence åter i mål och Terry McDermott tog plats på mittfältet. Även unge Glenn Hoddle fick chansen från start. Men det räckte endast till en tredjeplats i gruppen då Italien och Belgien inte helt oväntat spelade 0-0, vilket var tillräckligt för att båda lagen skulle gå vidare. Ridå.