Sovjetunionens lag 1960Sovjetunionen var inte bara en stormakt i bandy och ishockey, utan även i fotboll. Särskilt under 60-talet då målvakten Lev Yashin dominerade i målburen och skulle lägga grunden för fina målvaktstraditioner som senare resulterade i Rinat Dasajev på 80-talet.

Under min uppväxt var Sovjet med det skräckinjagande – nästan maskinmässiga – bokstäverna CCCP den stora röda fienden, vilken i hockey och bandy var nästan omöjlig att övervinna. Något som understundom även gällt i fotbollens värld. Det fanns något omänskligt med dessa idrottsmän från öst, särskilt från Sovjet, som man inte kunde hantera.

Det jag inte förstod då (på 70- och 80-talet) var att det brann samma kärlek till sporten hos dem som hos oss. På samma sätt som hela Sverige satt tysta och lyssnade på radion när Ingemar Johansson tog hem tungviktstiteln långt borta i USA 1959, satt varenda ryss och lyssnade lika uppmärksamt på sina radioapparater när Sovjet vann Europacupen för landslag 1960. Och spelarna var många gånger mer mänskliga än de stjärnor som fanns i väst. Den främste målvakten genom alla tider – Lev Yashin – var exempelvis en av de mest ödmjuka och enkla spelare som synts på den finaste av fotbollens scener.

Lev Yashin – en legend

Det är omöjligt att prata Sovjets fotbollslandslag på 60-talet, utan att nämna deras störste spelare genom alla tider – målvakten Lev Yashin.

Den svarta spindeln med armarna nästan uppgivet hängande nedför axlarna. Huvudet framskjutet, mer som en gänglig akademiker på väg mot en föreläsning totalt omedveten om sin kropp. Men inget kunde vara mer felaktigt för den svarta spindeln, som alltid bar en svart målvaktströja. Den ende målvakt som tagit hem Ballon d´Or, vilket skedde 1963 efter att Sovjet inte lyckades nå semifinal i VM 1962. En miss som faktiskt skylldes på Yashin, åtminstone från de högst uppsatta i Sovjets motsvarighet till fotbollsförbundet. Yashin var dock en person med båda fötterna på jorden som tog sig genom kritiken med att hålla låg profil och svaret blev än bättre spel i målburen.

Vladimir Pilguy blev Yashins efterträdare i Dynamo Moskva och yttrade de fina orden som säger det mesta om den svarte spindelns kompetens:

”Jag kan inte komma på någon annan målvakt i världshistorien med en sådan spelförståelse.”

I samband med att motståndarlaget vände på spelet och var på väg mot Yashins mål var han en mästare på att dirigera laget och veta var försvararna skulle löpa, stå och bryta.

Hos fansen kallades han vid förnamn och den storrökande världsmålvakten var nog alltid Lev med alla, då arrogans var något främmande för honom. Rökte gjorde han dock både före, i halvtid och efter matcher. Exempelvis när han i ryska ligan blev utbytt mot en annan stor målvakt – Oleg Ivanov – satte han sig bakom målet och tände en cigarett. Ivanov minns att han släppte in skitmål alldeles i slutet av matchen. Yashin konstaterade då lugnt mellan blossen att han och Ivanov skulle köra ett övningspass dagen efter.

Trots att det var Yashins lediga dag, så dök han upp och körde flera timmar med Ivanov.

Det skulle bli 326 matcher i Dynamo Moskva mellan 1950 och 1970 samt hela 78 landskamper för Sovjetunionen. Den första 1954 och den sista 1970. Förutom framskjutna placeringar och insatser i VM och Europacupen för landslag, så tog han även en guldmedalj i OS 1956. Det blev även fyra VM-turneringar (1958, 1962, 1966 och 1970), även om han var tredjemålvakt 1970. Han höll nollan 270 gånger under karriären. Med Dynamo Moskva vann han ligan fem gånger i fotboll och en gång i ishockey.

På 90-talet blev han uttagen i 1900-talets världslag i en magisk elva tillsammans med andra hyfsat kända spelare såsom Pelé, Diego Maradona, Franz Beckenbauer, Bobby Charlton och Eusebio. Men det är bara en av otaliga utmärkelser, såsom World Soccers Greatest XI of All Time (2013), FIFA World Cup Dream Team (2002), FIFA Goalkeeper of the Century (2000), FIFA World Cup of All-Time Team (1994)… Bara för att nämna några.

Men störst var nog ändå triumfen i Europacupen för landslag 1960.

Triumfen 1960

När Sovjet tog hem Europacupen för landslag 1960 var det en ung forward vid namn Viktor Ponedelnik som i förlängningen hoppade mot så pass hög höjd att han kunde nicka in det avgörande 2-1 målet mot ett mycket bra jugoslaviskt landslag. Än idag anses Ponedelnik som en av de vassaste målskyttar som någonsin dragit på sig en sovjetisk landslagströja. Han gjorde 20 (en del hävdar 21) mål på 29 landskamper. Han drog sig tillbaka 1966 efter att ha gått upp vikt och genomgått en blindtarmsoperation. Men där och då, sommaren 1960, blev Ponedelnik en hjälte som för evigt skulle skriva in sig i sovjetisk fotbollshistoria.

På den tiden spelades slutspelet mellan fyra lag. Sovjetunionen mötte Tjeckoslovakien i den ena semifinalen den 6 juli i Marseille, där robusta Sovjet gjorde processen kort med de något mer eleganta tjeckerna. Stjärnan Valentin Ivanov satte två bollar i nät och Ponedelnik fastställde slutresultatet till 3-0. Tjeckerna missade sedan en straff. Kanske skrämda av den svarta spindeln i den ryska målburen..?

Förutom Yashin och unge Ponedelnik fanns det flera stora stjärnor i vad som än idag får anses som Sovjets bästa lag någonsin. Spelare som lagkaptenen Igor Netto, de snabba georgiska yttrarna Mikhail Meskhi och Slava Metreveli med flera.

Finalen mot Jugoslavien gick i Paris den 10 juni. Sent in på kvällen, särskilt med tanke på att det blev förlängning, men det fanns nog inte ett enda fönster som inte lyste i Moskva eller för den delen andra städer i det gigantiska Sovjetunionen. Alla lyssnade på radion. Ponedelnik blev rörd till tårar när han fick höra om det stora intresset och insåg hur stor deras prestation var och vilken glädje det skänkte till alla fans hemma i Sovjet.

Det avgörande målet i förlängningen gav också upphov till ordvitsar av ryska journalister med rubriker som:

”Ponedelnik Zabivayet v Ponedelnik”, vilket faktiskt betyder: Måndag gör mål på Måndag.

Lev Yashin hade varit magisk i finalen och hindrat det begåvade jugoslaviska laget att göra fler än ett mål. I turneringens lag återfanns fyra sovjetiska spelare. Yashin, Valentin Ivanov, Slava Metreveli och Viktor Ponedelnik.

Nära 1964

Yashin, Ponedelnik och Ivanov var med även i Europacupslutspelet 1964 i Spanien och i semifinalen väntade amatörerna från Danmark, vilka visat fin form i kvalet, men mot ett effektivt och rutinerat Sovjet fanns ingen pardon. Semifinalen slutade 3-0 till ryssarna och än en gång nätade Ivanov och Ponedelnik tillsammans med Valeri Voronin.

Finalen skulle aldrig bli lätt. Motståndare var hemmalaget Spanien på ett gungande Santiago Bernabeu i Madrid. Marcelinos avgörande 2-1 mål gick inte att stoppa. Inte ens för Lev Yashin. Mittfältaren Valeri Voronin saknade också kreativt stöd när den defensive mittfältaren Alexei Korneev tvingades vila på grund av skada.

34-årige Yashin och Ivanov skulle återigen ta en plats i turneringens lag.

Lagkaptenen Ivanov gjorde hela 60 landskamper för Sovjet mellan 1955 och 1966. Gjorde dessutom hela 286 ligamatcher med sitt Torpedo Moskva, vilka han senare skulle träna under flera omgångar med start 1967 och den senaste sejouren skedde 2003.

Åkte ut på slantsingling 1968

I VM 1966 slog Sovjet ut Italien. Så visst fanns där en betydande oro från Italienarna i Europacupslutspelet hemma i Italien 1968. Ur italiensk synpunkt handlade försnacket om att Sovjet inte var oslagbart. Ett ryskt lag där trotjänarna Yashin, Ivanov och Ponedelnik inte fanns med i truppen längre.

Det blev en tillknäppt match i uselt väder i Neapel. Kampen skulle avgöras genom slantsingling. De två kaptenerna Giacinto Facchetti i Italien och Albert Shesternev i Sovjet följde domaren ned till omklädningsrummet, där ett gammalt mynt fick avgöra. Facchettis gissade rätt och Italien var i final, medan ett oerhört besviket Sovjetunionen fick nöja sig med match om tredjepris som man också förlorade mot England.

Källor: uefa.com, wikipedia.com, Russia Beyond the Headlines (rbth.com), Russianteam.com