Jugoslaviens landslag vid flygplatsen

Den allra första finalen i Europacupen för landslag gick av stapeln på Parc des Princes i Paris den 10 juli 1960. Blott 17 966 åskådare på plats för att se Sovjetunionen möta Jugoslavien. Trots att två av Europas främsta fotbollsnationer var i en final

Det var dock långt ifrån någon skräll att just Sovjet och Jugoslavien skulle göra upp om den första Europacupen för landslag, numera EM. Överhuvudtaget fanns det flera bra öststatslandslag på den tiden, men Jugoslavien och Sovjet tillhörde nog de främsta. Tyvärr har spelare såväl som lag från den tiden kanske inte alltid fått det stora erkännande de var värda.

Från första världskrigets slut representerade Jugoslaviens fotbollslag Kungariket Jugoslavien (som fram till 1929 kallades för Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike). Redan i det första VM:et någonsin blev det succé i och med semifinalen 1930. Men det var efter andra världskriget landslaget verkligen etablerade sig i världseliten, och då under Folkrepubliken Jugoslavien (från 1963 Socialistiska federationen Jugoslavien). Det skulle bli ytterligare sju VM, fyra EM och stora framgångar inte minst i OS, vilket hade hög status på den tiden.

OS-framgångar och skyttekungen Bobek

Bobek i aktion

En av Sveriges största triumfer någonsin var segern i OS i London 1948. Då med magiska spelare som tre bröder Nordahl (Knut, Bertil och Gunnar), Torsten Lindberg i mål, backen Erik Nilsson, Bian Rosengren höll ordning i de bakre leden och länkade framåt tillsammans med Bertil Nordahl och Sune ”Mona Lisa” Andersson och ett femmannaanfall med idel ädel fotbollsadel som Kjell Rosén, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Henry ”Garvis” Carlsson och Nils Liedholm. En uppställning som sedan splittrades för vinden i och med att proffs inte var tillåtna i landslaget på den tiden. Men också en grund för VM-bronset 1950 och VM-silvret 1958 (då Sverige också lättat på proffsförbudet). Segern med 3-1 säkrades av Gunnar Grens två mål och Gunnar Nordahls 3-1. För Jugoslavien var det deras egen skyttekung Stjepan Bobek som nätade.

Kroaten Bobek spelade i Partizan Belgrad mellan 1945 – 1959 och är en av Jugoslaviens främsta lirare genom tiderna, tack vare utsökt teknik, spelförståelse och förmåga att göra mål. Ungerns legendar Ferenc Puskas sa:

”Bobek´s technique with the ball is unrivaled. I´m not ashamed to admit, that I tried to copy him. How God-like that guy dribbled and his back-heel pass was impeccable. He still is one of the most noble artists in football.”

I landslaget slutade karriären 1956 efter 63 matcher och ett målrekord på 38 baljor, men Bobek är ett ypperligt exempel på de lysande fotbollsspelare som utvecklades i forna Jugoslavien och under en stor del av efterkrigstiden skulle hålla kvar laget bland de allra bästa. Bobek tog ytterligare en silvermedalj i OS 1952, men deltog inte för att få den tredje silvermedaljen i OS 1956.

Bobek deltog också i VM 1950, där han också gjorde ett mål i en 4-1 seger mot Mexiko och nådde kvartsfinal, vilket Jugoslavien även skulle göra 1958, dock utan Bobek. Men än större framgångar stod för dörren.

Milan Galic och vägen mot toppen

Dzajic i aktion på plan

Den 31 maj 1959 gjorde en viss anfallare vid namn Milan Galic debut och det första målet i matchen för Jugoslavien i en 2-0 seger mot Bulgarien. Inte helt säkert att han redan då insåg att 1960 skulle bli ett gyllene år för honom och Jugoslavien. Han bildade en livsfarlig anfallsduo med yttern Bora Kostic. Kostic från mäktiga Röda Stjärnan Belgrad var en äkta frisparksspecialist. Mycket tack vare ett oerhört tungt skott.

Milan Galic spelade för Partizan Belgrad, men gick efter 1966 vidare utomlands till Standard Liege och franska Reims. Med sina 37 mål är han näst bäste målskytt i det jugoslaviska landslaget efter Stjepan Bobek och just 1960 skulle bli ett magiskt år på den internationella arenan för Galic. Guldmedalj och skyttekung i OS med sju mål. Anfallskollegan Kostic gjorde sex mål. Galic nådde även  final och blev skyttekung i Europacupen för nationer. Dessutom med i turneringens lag tillsammans med Bora Kostic, men även innern Dragoslav Sekularac och backen Vladimir Durkovis tog en plats i den elvan.

Galic gjorde också tre mål i VM-turneringen 1962. Ett äventyr som slutade först i semifinal. Åren 1960 – 62 blev toppen på den gyllene era som pågick från andra världskrigets slut till andra halvan av 60-talet. Och ack så nära det var att Galic och company satt pricken över i:et med en Europacuptitel för landslag 1960.

EM 1960

Jugoslaviens landslag 1960

Den allra första Europaturneringen för landslag turneringen var en utslagsturnering, där semifinaler och final och match om tredjepris hölls i Frankrike. Tyvärr hade Italien, England eller Västtyskland valt att inte delta.

Vägen fram till finalen för Jugoslaviens del startade i åttondelsfinalen mot Bulgarien. Med hjälp av 2-0 hemma och 1-1 borta säkrades avancemang till kvartsfinal där Portugal stod för motståndet. Efter en inledande förlust med 1-2 krossades portugiserna i returen med hela 5-1.

Semifinalmotståndarna Frankrike var på hemmaplan och alla förväntade sig många mål eftersom fransmännen tagit sig till dit med 9-4 i sammanlagd målskillnad under två matcher mot Österrike.

I det jugoslaviska laget fanns flera blivande legendarer med lagkaptenen Branco Zebec (65 landskamper), backen Fahrudin Jusufi (55 landskamper), stjärnan Milan Galic (51 landskamper) och målvakten Milutin Soskic (50 landskamper).

Galic inleder målskyttet redan i den 11:e minuten, men Frankrike kvitterar bara någon minut senare för att sedan ösa på till hela 3-1. Och 4-2 är ett faktum redan i den 62:a minuten. Ridå! Eller? För nu följer en av de mäktigaste vändningarna någonsin, vilket resulterade i den målrikaste matchen genom tiderna i ett EM-slutspel. Efter 75 minuter finner Tomislav Knez nätmaskorna och i den 78:e samt 79:e gör Drazan Jerkovic två mål och segern med 5-4 för Jugoslavien var ett faktum.

En magisk turnering trots att finalen förlorades mot Sovjet, även om det började rätt bra. Milan Galic gör 1-0 strax före halvtid, men ett Sovjet med målvaktslegendaren Lev Yashin i mål gick aldrig att räkna bort. Redan i den 49:e minuten kvitterar Sovjet och trots jugoslavisk press som – framförallt – Yashin står emot, är det 1-1 efter full tid. I förlängningen avgör så Sovjets nummer nio, centerforwarden Viktor Ponedelnik.

Ack så nära, men Jugoslavien hade värmt Europa med sitt fina spel.

Dzajic och EM 1968

Galic i aktion i landslaget

Det skulle dröja sex år efter VM 1962 innan en ny stor turnering för Jugoslavien, om man inte räknar kvartsfinalen i OS 1964. Än en gång blev Europacupen för landslag scenen för ett Jugoslavien med nya stjärnor. Alla stora nationer var dessutom på plats och Jugoslavien anfördes av vänsteryttern Dragan Dzajic. Jugoslaviens meste landslagsman genom alla tider med 85 landskamper. Dessutom med en lång och framgångsrik karriär i Röd Stjärnan Belgrad samt några år i Frankrike och SC Bastia. Dzajic var en lysande ytter med hela verktygslådan av välslipade och extremt finjusterade verktyg. Mästerliga inlägg och passningar, briljant teknik och snabbhet följt av tunga frisparkar. En underskattad fotbollsmagiker som av många ansågs tillhöra den riktigt stora Europaeliten. I slutet av 2011 blev han av goal.com uttagen i en Europamästerskapselva genom tiderna. På klubbnivå gick det dock inte så illa med fem ligatitlar och fyra cuptitlar med Röda Stjärnan Belgrad. Dessutom en Mitropa Cuptitel 1968.

I kvalspelet 1968 vann Jugoslavien en tremannagrupp där Västtyskland fick se sig som tvåa och Albanien trea. Därefter spelades kvartsfinaler över två matcher och nu var det Frankrike som stod för motståndet. Den första matchen i Marseille slutade oavgjort efter att Jugoslavien tog ledningen i den 66:e minuten. Fransmännen kvitterade dock i den 78:e minuten och slutresultatet blev 1-1.

På Partizan Stadion i Belgrad var det dock andra bullar som väntade. I den 33:e minuten gör Petkovic mål för Jugoslavien, vilket faktiskt var deras fjärde mål i en match som slutade 5-1. En defilerande insats som skapade förhoppningar.

Slutspelet gick i Italien och första matchen på Stadio Communale i Florens. Motståndare var England – världsmästarna från 1966 – med Bobby Charlton, Bobby Moore, Alan Ball, Gordon Banks med flera. Jugoslaviens Dragan Dzajic skrev för evigt in sig i fotbollshistorien genom ett avgörande mål i den 84:e matchminuten. Även Englands Alan Mullery fick en plats i historien som den förste att bli utvisad någonsin i det engelska landslagets historia.

I finalen väntade Italien på Olimpico i Rom den 8 juni. Dzajic ger Jugoslavien ledningen i den 39:e minuten, men Italiens Angelo Domenghini kvitterar i den 80:e. Ingen förlängning utan omspel två dagar senare. Också i Rom. Där blir dock hemmalaget för svåra och vinner med 2-0.

Dzajic vann turneringens skytteliga, utnämndes till turneringens bäste spelare och kom givetvis med i turneringens lag.

Hemmaplan i EM 1976

Jugoslaviens landslag 1976

Även om 1968 blev en succé, var perioden efter succéåret 1960 något mer instabil och framförallt efter 1968 blev det tuffare för det jugoslaviska landslaget. Men så väntade EM-slutspel på hemmaplan 1976. Fyra lag som gjorde upp om titeln i Belgrad och Zagreb. Och ack så nära en succé…

Det var dock ingen barnlek att ta sig till slutspelet. På den tiden var värdlandet tvingade att kvala, vilket då handlade om fyra lag. Jugoslavien vann sin grupp med fem segrar och endast en förlust mot Nordirland. Även Sverige och Norge var med i gruppen. Jugoslavien vann med 2-1 på Råsunda och krossade det svenska laget i Zagreb med 3-0.

Dessutom väntade en kvartsfinal efter gruppspelet innan något slutspel på hemmaplan kunde avnjutas, där ett Wales på frammarsch stod som motståndare. Det enda brittiska laget kvar i turneringen, vilket fick dem att tro på ett nytt slutspel sedan det begav sig senast i VM i Sverige 1958. Anförda av Leighton James, Terry Yorath och John Toshack.

”We were quietly confident. Provided that we didn’t blow up out in Yugoslavia, we would have a chance in Cardiff”, berättade Leighton James för BBC Sport.

Tyvärr för Wales slog James farhågor in. Jugoslavien visade klass genom att vinna med 2-0 hemma i Zagreb och det första målet kom redan efter någon minut. I Wales blev matchen något försenad efter att den östtyske domaren – Rudi Glöckner – vägrat blåsa igång om inte den östtyska flaggan flögs över arenan. Jugoslavien satte en straff i den 19:e minuten mot ett Wales som dock spelade rätt bra. Men 0-3 var en ledning som inte mäktades med att hämta upp. Matchen slutade 1-1. Ett styrkebesked från Jugoslavien.

I semifinalen försöker Jugoslavien betvinga mäktiga Västtyskland och det ser ut att gå alldeles lysande med 2-0 i halvtid för hemmalaget mot regerande världs- och EM-mästarna. Popivoda gjorde det första i den 19:e minuten, medan Dzajic ännu en gång nätar i ett viktigt ögonblick i den 30:e minuten. Magi inför över 50 000 åskådare på Crvena Zvezda (Röda Stjärnan) i Belgrad. Flohe reducerar för tyskarna i den 64:e minuten bara för att FC Kölns Dieter Muller skulle kvittera i den 82:a minuten och i förlängningen gör Muller ytterligare två mål, vilket till slut ger segern till Västtyskland. Båda målen kom rätt sent, så besvikelsen var stor från det jugoslaviska lagets sida.

Match om tredje pris förlorades också efter förlängning med 2-3 mot då så mäktiga Holland. Även här gjorde Dzajic ett av målen.

En herrans massa år i världseliten, spelare på absolut toppnivå och framgångar i flertalet stora turneringar, men ändå kanske inte namn som Galic, Dzajic och Bobek klingar så högt och vackert ut i den stora fotbollsvärlden som de borde göra. Men det var så det var, för många öststatslag på den tiden.

Källor: Wikipedia.com, uefa.com, YouTube, bbc.com.