Danska landslaget samlat under EM 1984 i Frankrike.

Sommaren 1984 fick Europa uppleva dansk dynamit som exploderade likt en konfettibomb fylld med allt vad fotbollens godsaker kan innehålla. Totalfotboll med glädje och utan disciplin. Ett av de mest underhållande landslagen genom tiderna.  

I dagarna har han dykt upp igen – Preben Elkjaer. En gammal idol som nästan på egen hand tog Hellas Verona till en serie A-titel 1984/85, åtminstone sägs det så… Men faktum är att han var den största stjärnan i en klubb som spelade i en liga som just då ansågs som bäst i Europa och dessutom fanns endast plats för två utländska spelare i laget enligt den tidens regelverk. Giganter som Juventus hade exempelvis Michel Platini, men det räckte inte mot Preben Elkjaer. Den storrökande mannen med ett självförtroende som inte visste några gränser och som i efterhand erkänt att han nog tog ett par bloss såväl före match som i halvtid, för att inte tala om efteråt. Med anledning av ett boksläpp om det danska landslaget under förbundskapten Sepp Pionteks ledning, dyker han upp igen. Denne Preben Ekljaer. Och det triggar igång angenäma minnen från EM-slutspelet där laget fick sitt stora genombrott hos fotbollspubliken.

Vacker saga som startade med Piontek

Danmarks Coach Piontek

Danmark i EM 1984 är en av de där vackra sagorna i fotbollsvärlden. Visst, de vann inte utan fick respass i semifinalen, men de erövrade hjärtan, skratt och beundran. För den fotboll som spelades var magnifik. En totalfotboll som byggde på glädje till spelet hos ett antal mycket begåvade lirare. Med glädjen följde också en sorglöshet som så ofta hos danska landslag kunde passera gränsen för det oseriösa, vilket innebar att Danmark dittills aldrig riktigt räknats till de respekterade landslagen i Europa. Dessutom hade man också hållit rätt länge på principerna om att landslaget endast skulle innehålla amatörspelare och inte proffs, något som exempelvis Sverige släppte på betydligt tidigare. Först 1971 tilläts utlandsproffs i danska landslaget. Men trots att flertalet supertalanger, såsom Allan Simonsen, Sören Lerby, Preben Elkjaer och Frank Arnesen drog på sig landslagströjan, blev det inte bättre, mycket tack vare en total frånvaro av disciplin. Den dåvarande förbundskaptenen Kurt Nielsen var varken intresserad av taktik eller regler, däremot kunde det hända att han bjöd spelarna på öl, smörrebröd och snaps.

Tysken Sepp Piontek anlände som förbundskapten 1979 och såg till att strukturera upp en samling hyperindividualister. Ja, så långt det nu gick. Men balansen mellan förbundskapten och spelare blev till slut en succé.

Seger på Wembley och skakigt inför EM

Danmark mot England på Wembley 1983 i kvalet

I EM-kvalet 1983 vann man borta mot England med 1-0 på en straff av Danmarks store stjärna Allan Simonsen. En tydlig milstolpe hade nåtts, då det på 80-talet för nordiska landslag sågs som oerhört meriterande att vinna över just England. Simonsen var en Europeisk gigant, trots sin litenhet. En gång Europas bästa fotbollsspelare. Firade stora triumfer i ett Borussia Mönchengladbach när de var som allra bäst. Fortsatte sedan till FC Barcelona, vilka han tog till en cupvinnarcuptitel under en period då Barca stod i skuggan av klubbar som främst Real Madrid och Real Sociedad. När så Diego Maradona köptes in för att spela ihop med det tyska mittfältsgeniet Bernd Schuster och Simonsen plötsligt blev den tredje utländske spelare att tävla om de två platser som ligan tillät, blev han förbannad och tog det hela som en förolämpning. Flertalet storklubbar var dock redo att få över den lille dansken, men istället tog han det besynnerliga beslutet att dra sig bort från rampljuset till Englands andradivision och Charlton Athletic. Givetvis gjorde han bra ifrån sig, bland annat mål i en Tipsextramatch mot Newcastle, men Charlton fick problem att betala hans lön, så istället drog Simonsen hem till Vejle, vilket var den klubb han spelade i när det var dags för EM 1984.

Inför EM gick det dock sådär i träningslandskamperna. Först 0-6 mot Holland, visserligen med ett reservbetonat lag, sedan 1-2 mot Spanien och 0-1 mot Tjeckoslovakien sågs nästan som ett steg framåt. Man vann dock mot Sverige med 1-0, där en viss Ole Qvist fick chans att vakta målet. Västtysklands inte alltid så ödmjuke förbundskapten Jupp Derwall konstaterade att det danska laget var överskattat. Belgiens förbundskapten Guy Thys menade att danskarna inte verkade intresserade av att spela fotboll i träningsmatchen mot Spanien och att det antagligen berodde på den stora förlusten mot Holland.

En tjänstledig motorcykelpolis i celebert sällskap

Qvist i målet i Danmark 1984

Ungefär samtidigt gjorde sig en dansk motorcykelpolis vid namn Ole Qvist redo för att följa med till EM. Den 34-årige Qvist var knappast påtänkt som förstaval och Danmark hade problem att finna en bra lösning på målvaktsplatsen. De flesta ville att Piontek skulle ta tillbaka Birger Jensen, vilken då ansågs som den bäste, men aldrig fick en plats i Pionteks lag. Andra var Ole Kjaer och Troels Rasmussen. Qvist fick tjänstledighetsansökan (utan lön) beviljad för att få följa med i truppen till EM.

Åtta lag hade kvalificerat sig fördelade på två grupper. Danmarks grupp var ett riktigt getingbo med det alltid så respekterade Jugoslavien och Belgien som visat framfötterna redan i EM 1980 då man tog sig till final samt i VM 1982 när man vann sin grupp före lag som Argentina och Ungern. Dessutom var klubblaget Anderlecht ett respekterat storlag ute i Europa. Ja, och så värdnationen Frankrike som gjort sådan succé i VM 1982 med magiska mittfältsspelare som Jean Tigana, Alain Giresse och så den störste magikern av dem alla – Michel Platini.

Premiär, Simonsen och Platini

Simonsen i kamp mot Platini

Det var också Platinis Frankrike som stod som motståndare i premiären på Parc des Princes i Paris. Ole Qvist fick vakta målburen tack vare hans insats mot Sverige. En dansk förstaelva som nog får ses som den mest stjärnspäckade i Danmarks fotbollshistoria. Med tanke på alla offensiva krafter ställde Piontek upp med en trebackslinje bestående av Sören Busk, Ivan Nilsen och så lagets ledare Morten Olsen.

Framför fick Bundesliga-stjärnan Sören Lerby lägga upp spelet, stödd av de hårt arbetande Jens Jörn Bertelsen och Klaus Berggreen. Till höger bidrog storstjärnan Frank Arnesen med kreativitet och till vänster allan Simonsen. Längst fram supertalangen Michael Laudrup och Preben Elkjaer.

Tyvärr skulle detta bli första och sista gången alla dessa stjärnor startade tillsammans, men strax före halvtid kolliderade Allan Simonsen med Frankrikes Yvon Le Roux. Ljudet hördes ända upp på läktarplats när Simonsens skenben gick av och turneringen tog slut innan den ens börjat i den match Simonson sannolikt laddat ett helt liv för.

För övrigt gick det rätt bra för danskarna, men matchen skulle ändå avgöras av vad som skulle bli EMs store stjärna – Michel Platini. Klaus Berggreen var satt att punktmarkera Platini, vilket var ett synnerligen lämpligt val. Berggreens lungkapacitet var vida beryktad och han älskade att springa. Långt och mycket. Gav inte Platini någon ro, förutom vid ett tillfälle… Då han tog bollen av den franske storstjärnan och avancerade själv, bara för att bli av med den till Jean Tigana som i sin tur passade Alain Giresse som nådde Bernard Lacombe som dock inte fick till skottet och bollen studsade på danska försvarare och i en andravåg kom han – Michel Platini – fri från markering och satte 1-0, vilket också blev slutresultatet.

Grymt, men Danmark hade sannerligen inte gjort bort sig. I samband med tröjbytet ska Alain Giresse ha sagt till Lauridssen (som byttes in istället för Simonsen):

Vi ses i finalen.

Roliganer och så den där matchen mot Jugoslavien

Danmark mot Jugoslavien under EM 1984

Det danska laget fick många vänner. Totalt avslappnade inför möten med press och supportrar charmade man hela Frankrike. Och inte blev det sämre av att de danska fansen – roliganerna – visade sig bara bli allt gladare ju längre turneringen pågick och desto mer öl de fick i sig. Ett ovanligt fenomen i de huligantider som rådde på 80-talet. Vid ett tillfälle i Lyon hade man tömt hela gatans otaliga barer på öl, vilket tvingade roliganerna att dricka vin. Men inte ens det kunde slå ned på det goda humöret. Under turneringen anslöt en del av spelarna till roliganerna för öl och umgänge.

Jugoslavien var ett lysande fotbollslag. I den andra gruppspelsmatchen fick åskådare och tv-tittare uppleva ett fyrverkeri i anfallsfotboll. Det danska laget hade ingen broms. De funkade inte så. Stänga matcher var inget begrepp de kände till eller ens skulle acceptera. Till slut vann Pionteks mannar med hela 5-0, men i ärlighetens namn så kunde den lika gärna slutat med dubbla antalet mål för Danmark och säker en fyra-fem för Jugoslavien, vilka bjöd upp till dans och hade en del otur. Frank Arnesen gjorde två mål. Elkjaer, Berggreen och Lauridssen ett vardera. Vissa dagar gick inte Danmark att stoppa. Detta var en sådan.

Avgörandet mot Belgien

Mot Belgien skulle det dock bli andra bullar, vilket alla visste. Fotbollsklimatet i Belgien och den stora klubben Anderlecht (vilka hade åtta spelare i den belgiska truppen och tre i den danska) var tufft. Rent av fult. Dessutom spelade sex danskar i truppen i belgiska ligan och i Belgien var det endast målvakten Jean-Marie Pfaff (FC Bayern Munchen) och Ludo Coeck (Inter) som inte spelade i belgiska ligan.

Det blev också stenhårt. Belgarna går dessutom upp i en 2-0-ledning genom mål av kaptenen och stjärnan Jan Ceulemans samt Franky Vercauteren med ett oerhört vackert mål tack vare sin magiska vänsterfot efter blott 39 minuter. Belgien var därmed i semifinal. Men bara några minuter senare får Danmark en straff som Frank Arnesen placerar enkelt i mål. I andra halvlek öser danskarna på och man tar ut backen Ole Rasmussen och sätter in ytterligare en forward – Kenneth Brylle – vilket betalar sig när inhopparen gör 2-2 och Danmark är därmed i final. Dock vill Preben Elkjaer sätta pricken över i:et, vilket han också gör när han tar sig förbi belgiska försvarare bland annat via en tunnel och lyfter bollen över målvakten Jean-Marie Pfaff till 3-2. Lyckan efter målet gjorde att Elkjaer först vid avspark insåg att Pfaff satt fem dobbar i låret och det såg inte trevligt ut, men matchen blåstes strax av till dansk glädje.

Typiskt Preben Elkjaer och den första bild som fastnar på min näthinna när jag i veckan ser honom något grånad på tv och i tidningar med anledning av den nyutkomna boken. Elkjaer var andan i detta Danmark personifierad. Det finns så många historier och skämt om honom. Några är kanske sanna, men alla sannolika. En favorit jag hittade var:

Preben och gud

Preben Elkjaer in action för Danmark

Ett tidstypiskt, populärt danskt skämt som väl speglar bilden Danmark (och säkert Preben själv) hade av Preben Elkjaer:

Johan Cruyff, Michel Platini, Diego Maradona och Preben Elkjaer diskuterade vem av dem som var den bäste fotbollsspelaren.

Cruyff sa att Hollands drottning påstod att han var världens bäste fotbollsspelare.

”Som om det är något att prata om. Påven av Rom säger att jag är den bäste fotbollsspelaren i världen”, svarade Platini.

Maradona påstod att gud hade sagt att det minsann var argentinaren som var den bäste fotbollsspelaren i världen.

”Det har jag aldrig någonsin sagt”, svarade Elkjaer.

Festen och ödet

Efter matchen visste Piontek att detta danska landslag inte skulle acceptera något annat än ett rejält party och det fanns inga restriktioner, förutom att man måste vara i säng senast klockan 05.00. Pressen fick nys om detta festande mitt under turneringen, vilket kallades för Danmarks ”tredje halvlek”. Piontek reagerade med ilska gentemot pressen, vilka han ansåg inte hade något att göra med om laget var ute och drack. Det var upp till spelarna om de ville ha fem, tio eller femton öl och några cigaretter bara de var på plats vid frukost klockan 11.00. Fanns ju ingen mening med att skicka dem i säng så tidigt som klockan 01 efter en sådan här seger!

Ödet skriver ibland manus som en kratta, men likafullt går det inte att värja sig. För Danmarks del på 80-talet kan det sammanfattas i ett enda ord – Spanien. I de två stora mästerskapen – EM 1984 och VM 1986 – var det just där det tog stopp. Men när det stod klart där och då under EM 1984 att Spanien och inte Västtyskland skulle stå som motståndare i semifinalen trodde nog en hel fotbollsvärld att det var klart med drömfinalen mellan Frankrike och Danmark. Men ödet ville annorlunda, vilket också var rätt karakteristiskt för detta danska lag.

Alltid detta Spanien…

Danmark mot Spanien i EM 1984Spanien hade – som vanligt på den tiden – inte rosat marknaden, men ändå hackat sig fram till en semifinal efter ett sent mål i sista gruppspelsmatchen. Det började också bra för Danmark. 1-0 redan efter sju minuter och de flesta insåg att det bara var en transportsträcka fram till finalen, för inte kunde väl detta magiska Danmark förlora mot mediokra Spanien? Men danskarna lyckades inte förvalta sina chanser och till slut kvitterade Spanien. I förlängningen blev dessutom Klaus Berggreen utvisad och det hela slutade med straffar, där till slut den mest självsäkre av dem alla – Preben Elkjaer – sköt över och Spanien var i final.

Tomheten var total. Inte ens öl hjälpte för att få det danska laget på bättre humör. Motorcykelpolisen Ole Qvists tjänstledighet var över, men nu var han ett namn i fotbollshistorien efter ett lysande EM. Men han var inte ensam. De danska namnen klingade likt idel ädel fotbollsadel hos världens fotbollsfans och skulle så göra under en period. Morten Olsen, Frank Arnesen, Preben Elkjaer, Michael Laudrup, Sören Lerby med flera.

De hade satt dansk dynamit på kartan. De hade underhållit och visat att när de är på gång, är de ostoppbara. De hade charmat, de hade festat, de hade roliganerna och de såg fram emot VM 1986, vilket skulle bli ännu en fest med dansk dynamit, som dock ändade med förskräckelse i ett möte med just Spanien. Alltid detta Spanien.

Källor: Wikipedia, You Tube, uefa.com, campsweden.se, Danish Dynamite; Rob Smyth, Lars Eriksen, Mike Gibbons (Pintxo förlag, 2016), Tipsextra – den heliga eftermiddagen; Urban Wigert (Recito förlag, 2010).